saraamanda

Amanda här.
Gör det här inlägget för vill förklara mej lite mer.

Flyttade inte hem till Sara idag, på grund av att jag ska ge min familj en möjlighet att förklara varför dom beteer sig så som dom gör mot mej. 
Visst jag vet själv att jag gjort jävligt mycket mot dom, men inte ens i närheten av vad dom gjort mot mej.
En vanlig dag hemma är mest att jag sitter inne på mitt rum, vill inte gå ut om jag verkligen inte måste för min familj behandlar mej som skit. Bokstavligt.
Min bror går emot mej hela tiden. 
Och han tar med sig min syster, hon vet ju lixom inte bättre än att lyssna på Johan, efter som han ändå är gamlast av oss syskon, asso 18 år nu.
Min mamma gör inte så mycket åt saken, hon säger åt mej att sluta när mina syskon går emot mej.
Inte logiskt någonstans. 
Men finns ingenting jag kan göra, har redan försökt prata med hela min familj men det löser ingenting, blir bara värre då.
Min syster är på min sida när inte min bror är i närheten, sen när han kommer vänder hon sig emot mej igen.
Men vad ska jag göra? Är van i guess...
Och det är inte bättre hos min pappa om ni skulle ge mej förslaget att flytta dit.
Mina syskon där går också emot mej när min bror är i närheten.
Annars är det bara min lillebror Hugo som pratar med mej.
Men han är 4 så han kommer snart lyssna på Elin, Therese & Johan och bli som dom.
Min pappa och min låtsasmamma Lisa är inte heller speciellt trevliga mot mej.
Det är tydligen alltid jag som gör fel, vad jag än gör.
Jag kan inte laga mat, jag är osmart för jag kan inte alla gångertabellerna, fram tills nyss fick jag inte åka skoter själv för dom tycker jag är för svag och kan inte kontrollera saker.
Dom ser lixom alltid det sämsta i mej, och är väldigt trött på det.
Ingen förstår nog mej riktigt, vad jag går igenom osv.
Men räknar inte med att ni ska göra det heller. 
Mår inte dirket bättre bara för att någon vet vad jag går igenom.
Det typ enda jag vill är att dom jag står nära ska kunna lyssna på mej när jag behöver prata.
För ingen är mer än människa, alla mår dåligt någon gång och just nu mår jag inte bara dåligt, mår sämst typ.
Och det absolut sista jag vill är att ni ska tycka synd om mej.
För det är inte synd om mej alls, verkligen inte ens lite.
Förstår ifall ni vill berätta att ni lider med mej, att ni ställer upp osv.
Men asso på allvar, jag är inte döende, jag är inte handikappad, jag har inte en obotlig sjukdom, jag har inte förlorat synen/hörseln.
Det är inte synd om mej, finns så många som har det värre än vad jag har det.
Jag har det bara jobbigt hemma.